Dunderstag.

Idag har jag varit lekledare åt ett gäng på Råslättsgården. Jag och Julia tog på oss det grandiosa uppdraget att vicka åt en vän som var dubbelbokad pga. luciatåg och for till den mindre vackra delen av staden för att ta hand om ena delen i en pyssel- och körverkstad. En kvinna som hette Elisabeth hade hand om musikdelen och mitt (vårt) uppdrag var bara att hålla ena halvan av kören sysselsatt med pyssel och lek under halva körlektionen. Sen efter halva tiden kom den andra halvan och så gick den tidigare halvan dit den andra halvan tidigare hade varit halv, eller hel?! Ehm. Det var inte så krångligt egentligen, men ganska intensivt dock. Det första gänget jag hade hand om var lite äldre och vi satt mest och snackade om snö, skidor och pulka och sånt. Pysslade lite med klistermärken i några böcker, men väldigt behagligt. Sen kom deras småsyskon in. Det var ok till en början, men efter ett tag började de bli väl upptrissade och sprang omkring hit och dit utan att lyssna särskilt mycket på mina förmaningar. Det är jobbigt med barn som inte lyssnar alls. Men jag antar att de hade ganska roligt ändå. Mer än så kände jag inte att jag kunde göra som vikarie i två timmar en onsdag.

Sen for jag och lillan till Habo för att äta lite mat med Bella. Hon ville så gärna passa på att träffa Julia lite när hon var vaken idag i och med att hon har jobbat så mycket de senaste dagarna så vi tyckte att det kunde passa bra mellan hennes ordinarie arbetsdag och det efterföljande luciatåget hos gammeldansens vänner(?). Jag hoppas att det går bra för henne där, hon blir ganska sliten av att jobba så långa dagar som hon gör nu. Det är ju en enorm skillnad i arbetsbelastning mot hur hon har haft det de senaste åren med sjukskrivningar, föräldraledighet och allt. Och att det är kallt gör ju också att hon får ondare i lederna. Men hon är stark och duktig och jag är väldigt stolt över henne. Tyckte dock synd om henne när hon gick upp vid 6 imorse för att komma iväg till jobbet när hon bara hade kommit hem 7,5 timmar tidigare...

Jojo. Sen for vi hem, jag och Julia, och så fick hon bada, dricka välling och sedan lägga sig. Hon verkade trött. Somnade till och med lite i bilen tillbaka. Det var väldigt vackert att köra när snön fallit, och fortfarande föll, över backarna här i Vätterbygden. Tyvärr skrek Julia väldigt mycket i baksätet i tappra försök att inte somna så friden stördes något, men efter en 20 minuter eller nåt så slocknade hon och då kunde jag njuta i fred. Fint.

Frid och fred / Möken