Lyssnar.

Daniel Karlsson live and kicking.

Har ju dömt ut Idol som fostrare av nya artister och håller fortfarande fast vid att själva förstaplatsen i den tävlingen inte är mycket att sukta efter. Men efter att de senaste dagarna lyssnat en del på Daniel Karlssons och, faktiskt just i detta ögonblick, Sebastian Karlssons senaste singlar får jag ta tillbaka åtminstone en del av den kritiken, de är faktiskt väldigt talangfulla och låtarna de släpper är riktigt bra. Förresten, heter inte Idol-Agnes Karlsson i efternamn också? Fast med C istället för K. Och så han jurymedlemmen, Andreas Karlsson. Verkar vara något skumt det där... Och jag som bara heter Josephson. Finns väl inga artister som heter det? De flesta kändisar med det efternamnet verkar var svåra konstnärer eller skådespelare.

Såg faktiskt Daniel Karlsson live i somras. Det var inte så kul, men det berodde nog mest på att jag inte gillade stuket på låtarna som de körde då. Gubbrock är nog en passande beskrivning. Nu låter det fränare om man säger så.

Om jag ska beskriva dagen lite mer än mina tankar så började den med en liten sovmorgon för min del. Bella tog hand om Julia så att jag fick sova till 9 och vakna upp till ett dukat frukostbord, tack så väldans frugan, superlyxigt! Enda smolket i bägaren var väl att vi skulle bort till småbarnssången till 10 så det gick inte riktigt att bara njuta av stunden och ta lång tid på sig att äta upp sina mackor. Och ja, Bella var ledig idag, om ni nu undrar vad hon gjorde hemma en måndagsmorgon. Sen var det småbarnssång, fika med småbarnsföräldrar och sen hem för att kunna fixa lite lunch innan Julia fick sova vid 13. Stackarn var så trött så att hon somnade i Bellas armar när hon höll på att ta av henne lite för varma kläder. Så Bella la lillan mitt i vår säng och sen hämtade hon mig och så sov vi allihopa i stora sängen fram till 14.45. Också lite vardagslyx för trötta småbarnsföräldrar.

Sen gick eftermiddagen ganska fort. Vid 19 fick jag chansen att sticka iväg för att simma och posta brevet till kommunen där vi tackar nej till platsen hos dagmamman och önskar stå kvar i kö till förskola. Annars har vi fått ett hett tips om att det finns en bra förskola (höll på att skriva dagis.... sorry) som har platser över. Låter ju visserligen som att det inte skulle vara ett bra tecken, men det är ju värt att kolla upp i alla fall. Simningen gick bra. Blir lite knäckt av alla simproffs som simmar i banan bredvid, men glädjer mig över att jag simmar fortast i "snabb-banan" för motionssimmarna. Jag menar, klår man några pensionärer kan man vara nöjd. Och då menar jag inte att jag slår dem med knytnävarna utan att jag simmar fortare än dem och på så sätt vinner. För tävlar det gör jag när jag simmar. Hela tiden. Annars skulle det bli outhärdligt tråkigt. Och idag simmade jag om tre personer och blev inte omsimmad av någon. Respekt.

För att helt byta ämne så har Julia varit ganska krånglig med sitt mat-ätande några dagar. Hon vill inte alls bjuda till och öppna munnen för olika gastronomiska under såsom svingod köttfärspaj, fiskpinnar eller ens storfavoriten falukorv med potatismos. Lite jobbigt faktist. Men det är väl en fas hon måste igenom. Att få bestämma själv liksom.

Jahapp. Nu lyssnar jag på lampshade. Tror att jag sett dem för längesen någon gång. De sjunger på danska och är lite alternativa och hippa. Så känner jag mig inte längre. Det är ganska skönt, men lite tråkigt att ge upp ambitionen att vara alternativ och hipp, i alla fall när det gäller det ytliga. Fast jag kanske ljuger lite när jag säger så. Jag vill ju inte klä mig hursomhelst och har ju en viss tanke med kläderna jag har på mig, men på något sätt orkar jag inte bry mig längre. Det är så oviktigt att (försöka...) framstå som snygg hela tiden. Det får tonåringarna bry sig om tills jorden dränks i glaciärvatten. Då vill alla bara ha flytvästar och varma kläder och det är sällan en snygg kombination och då kanske vi slipper alla jobbiga trender som man måste hänga på för att inte känna sig töntig. Smala jeans t.ex. Jag lovade mig själv när bootcut-jeansen kom någon gång på 90-talet att aldrig ha på mig jeans som är smala vid fotändan. Nu har jag bara sådana. Med smala ben alltså. Eller ja, lika smala som pinn-emopojkarna i stan har jag kanske inte, men åt det hållet ändå. Och nu ska det visst vara trendigt med utsvängde jeans igen, fast inte på samma sätt som förr, för då kan ju folk använda sina gamla kläder och känna sig nöjda med sig själva så det går ju inte. Köp eller dö. Usch. Nä, nu ska jag nog sluta. Jag märker att jag har en väldigt bitter gammal man i mig som hoppar fram och kritiserar allt som kommer i hans väg. Nu ska både jag och han gå och lägga oss. Det behöver vi båda.

Puss och kram. Eller kiss och kran som en vän till mig skulle säga.