Det blev inget bröd idag. Stod med grejerna i händerna och kom att tänka på att det kanske är mer värt att jag passar på att göra det medan Bella också kommer att vara hemma. Hon försvinner ju till utlandet ett par dagar nu så jag fixar det när hon är på väg hem igen. Kanske något för en fin söndagseftermiddag?! Av det jag hade planerat för idag var det egentligen bara hopsättning och kopiering av sångblad till sånggruppen samt hämtning av nyckel som blev av. Cd-grejerna får jag fixa med någon annan gång. Och brödet också, men det har jag ju redan sagt.
Fixade dock lite smarrig mat, falukorv och potatismos med mycket smör, mjölk och lite peppar, dillfrön och (pyttelite) salt. Och så körsbärstomater till. Det slank ned med en väldig fart, Julia verkade stormförtjust och käkade nästan upp allt utan att bli matad, så några av mina goda gener verkar ha följt med också. "Tycka om falukorv & potatismos"-genen är visst känd för att vara stark och kunna följa med under många generationer. Lite jordgubbskräm och mjölk till efterrätt gjorde också succé. Min tanke var att vi skulle dela på en skål, men jag hann knappt få något själv. Hon satt inte ner mer än fem sekunder under hela efterrättsstunden, utan stod sträckt på sina små armar och ben och visade med hela kroppen att hon ville ha mer. Så hon fick mer. Men inte för mycket. Socker och barn är farligt tillsammans, det har jag hört. De blir visst tjocka då. Men pigga...
Så så. Nu ska ätas kvällsmacka och kollas på Eli Stone och njuta av frugan sista kvällen hon är hemma på ett par dagar. Det blir tomt här hemma utan henne.
Förresten. Nu kan man kommentera. Antar att det är många som velat men inte kunnat. Nu kan ni.
2 kommentarer:
Ok, det här var väll en lagomt tragisk o ensam blogg! Så eftersom jag är en snäll norrländsk kille o inte en hektisk-söderländsk-jag-hinner-ingeting-förutom-det-viktigaste-kille. Så tänker jag lämna en kommentar.
mmm du o din dotter verkar ju ha ett bra liv ihop! Hoppas att er relation kan få fortsätta att fungera så fint. Jag menar, hon vill ju t o m ha med sig farsgubben ut i lekparken. Det hade inte jag velat i hennes ålder. Hon har ju hela livet framför sig.
Nåväl, där fick du en kommentar, frid!
Tack så mycket för det Samuel! Det är klart att det blir tragiskt och ensamt här nere i söder när sådana som du och din fru drar iväg till alldeles sjukt konstigt ställen som kalix. Ni behövs ju här nere.
Sen kan jag väl säga att hon inte har så mycket val när det gäller att ha farsan med sig ut i parken. Hon vill inte alltid hålla handen längre, så man börjar väl ana en viss frigörelse från hennes sida. Men oroa dig inte för mig, jag klarar mig.
Peace, hälsa frugan!
Skicka en kommentar